LinneaHaraldsson

Just nu håller jag på med ett projekt som för mig är otroligt roligt. Nere i våran stuga har det i flera flera år stått ett gammalt klaffbord längst in i ett förråd. För ett par veckor sen kom jag på hur vackert det är och vilken enorm potential bordet har. Med lite sandpapper, målarfärg och mycket vilja kommer man långt!


Ett riktigt gammalt klaffbord från sent 1800-tal. Väldigt slitet, tänk om man kunde få höra alla de historier som sagts runt detta bord..


Vad kan vara härligare än att stå ute och måla i den varma solen?


Gjutjärnsknoppar från Skeppshults gjuteri passade bra som lådhandtag. Den trevliga expiditen skruvade bort två grytknoppar när jag berättade vad jag skulle ha dem till, tack!


Ett nästan färdigt resultat. Nu saknas det en text uppe på bordytan bara, och så en härlig middag med fina vänner såklart :)


Texten är bara skissad än så länge, kommer bli ljusgrå. "Rik är den som var dag kan äta sig mätt". Tycker det är ett fint budskap på ett matbord.


Vet inte hur många timmar jag lagt på det här bordet. Har jag haft en ledig dag har jag genast åkt ner till stugan och slipat, putsat, målat och funderat på lösningar. Men sådanna här saker gör mig lycklig. Att få gå runt helt själv en dag och pyssla med någonting är otroligt givande för mig.


// LINNEA

Om man tänker efter ordentligt, är det en självklarhet att man ska tycka om sin egen kropp.

Som jag skrev igår kommer man aldrig kunna få någon annans, istället får man hålla hårt i den man fått och vara rädd om den.

Men att gå från att kritiskt granska sin kropp och gång på gång tänka negativt om sina ben eller mage till att istället vara 100 % nöjd hela tiden kan tyckas vara lika omöjligt och långt borta som att kunna byta kropp och bli nöjd på det viset.

Jag är långt ifrån en mästare i det här, men känner att jag är en god bit på väg att byta mina negativa tankar till acceptans över det som är jag. Nedan följer ett par exempel på hur jag gått till väga.

1. Insett värdet i att jag och min kropp är frisk. Även om mina fötter är ganska stora så är de friska och kapabla att ta mig vart jag än vill. Detta är för mig ett stort steg på vägen. Jag har slutat lägga stor vikt vid enbart utseende och uppskattar istället att min kropp fungerar, varje dag.

2. Träning ökar självkänslan. I alla fall för mig. Har jag tränat känner jag mig pigg, glad och duktig. Även om svetten rinner känner jag mig sällan fräschare än efter en springrunda. Dessutom ger mig träningen tid att bara fokusera på mig, och åter igen kommer tankarna att min kropp är stark nog att kunna träna.

3. Tacksamheten. Min kropp är hel, svälter inte och fungerar precis som den ska. För många människor i världen är dessa punkter drömmar. Länder där hela befolkningar svälter och dör av sjukdomar vi kan ta en ipren för gör att det för mig känns egoistiskt att ens vara missnöjd över mitt utseende.




Jag hoppas att ni som klickar er in här också kan förstå att ni är perfekta precis som ni är. Jag tänkte faktiskt att vi tillsammans kan bli ännu bättre på att acceptera oss själva. Har ni några bra tankegångar som får er att tycka om er själva så snälla dela med er! Skriv en kommentar, anonym eller inte där ni besriver just det som fungerar för er.


Livet är för kort för att inte vara helt nöjd med det man är född i.

// LINNEA

Jag och min kropp är ett lag som ska fungera tillsammans hela livet.

Så är det, och det finns inte mycket som kan ändra på det. Hur man än vänder och vrider på sitt eget psyke eller på den kropp man är född i kommer man inte så långt bort ändå. Man kan inte bli någon annan. Man kommer inte vakna upp en dag och vara i en annan kropp, eller plötsligt ha någon annans personlighet.

För mig i mitt liv fungerar det bra att se mig själv som två. Jag har en personlighet (själ) och en kropp. Men på senaste tiden har det blivit allt viktigare för mig att dessa två jag sammarbetar och tycker om varandra. Och att min kropp ska tycka om min själ har aldrig varit något stort bekymmer egentigen. Jag har ju min själ och personlighet där inne och den har precis den plats som behövs för en själ.
Problemet ligger nog vanligtvis i att ens personlighet inte känner att kroppen duger. Och det är där jag tror att de flesta gärna hade velat ändra sig själva och kunna vakna upp i någon annans kropp. Komplex. Över för stora fötter, eller tunt hår. För liten överläpp eller födelsemärken på ryggen. Breda höfter eller inga höfter alls. Går att nämna varje kroppsdel som på ett eller annat vis hade kunnat tolkas som "dålig" eller "ful".

De flesta känner nog igen sig, ens egna psyke trycker ner ens egna kropp till nivå oduglig.

Men, vad jag tror och märker på mig själv är jag på god väg att komma ur denna onda spiral. Jag har idag en vardag där jag ser på mig själv som duglig och riktigt bra. Jag gillar att vakna upp varje morgon och vara kvar i just min kropp. För mig handlar det inte om att jag är snyggast i världen, har allas blickar och får bekräftelse utifrån, utan det handlar om att min insida, min själ och min personlighet har accepterat den kropp jag har.

Ordspråket skönhet kommer inifrån har sällan passat bättre. För i mitt liv idag är jag glad på insidan över min utsida.







//Linnea

För mig är det otroligt svårt att bara sitta still, rent ut sagt tycker jag det är tråkigt. Därför är jag till exempel värdelös på att se en film, det leder i 99% av gångerna till att jag somnar.

Någonting jag däremot uppskattar och som är viktigt för mig är att vara ute och aktivera mig. Den senaste tiden har jag kunnat se ett tydligt mönster mellan mitt humör och mängden aktivitet jag fått (eller gett mig själv). Under de perioder jag prioriterat andra saker framför motion och frisk luft har mitt humör och min egna psykiska hälsa sjunkit drastiskt, medan den ligger på topp när jag tar hand om mig själv.
Det är en sak som egentligen är ganska självklar när man tänker på den. Kroppen och människan är till för att röra på sig och det är en funktion man måste ta hand om.

Nu på våren och sommaren blir jag ofta en riktig ute-människa, och det har blivit ännu mer nu när jag faktiskt kan se att jag mår bra av det, jag och min kropp!


Är det fler än jag som känner samma sak?



Har slagit till på löparboken av Malin Ewerlöf, full med tips och m o t i v a t i o n !


//LINNEA

Att kunna känna tacksamhet för människor som finns i ens närhet och saker som inträffar mitt i vardagen är i mitt tycke en av de egenskaper som kan ge mest glädje och lycka tillbaka, och få en som människa att växa i det som är alldeles precis runt omkring, i sig själv.


Innan jag flyttade iväg till Oslo tror jag att en av mina större brister var att jag glömde bort att visa tacksamhet, även om jag var det. Men under de månader jag bodde i en annan stad och annat land hann jag reflektera över värdet i det jag har här hemma och inse att det inte är en självklarhet. Genom att få distans till det som tidigare var min vardag kunde jag se hur bra den var.


Så en dag i början av september förra året satte jag mig ner för att faktiskt visa de vänner som tidigare varit min självklarhet hur mycket de betyder för mig och att jag känner en stor tacksamhet över att just de finns i mitt liv. Ett litet brev där jag skrev om var och en av de och varför jag är stolt över dem. Och det går nästan inte tro vad jag fick tillbaka. Så mycket glädje och lycka från var och en av dem att jag än idag går tillbaka och läser deras svar, och känner lycka rakt igenom mig.


Och jag kan inte säga något mer än att för mig har det gett så mycket tillbaka genom att visa min tacksamhet till det som tidigare bara var min självklarhet.







// LINNEA

På sista tiden har jag förstått en sak, på riktigt. En självklarhet egentligen, men trots det så långt bort från verkligheten i många fall.


J A G     Ä R      L Y C K L I G !


Det är en skön känsla, att kunna sitta ner en stund och känna att hela skallen brottas med vilken tanke som ska tänkas, men att det i slutänden inte spelar så stor roll vilken det blir för att samtliga handlar om att jag är nöjd med mitt liv och med mig själv.


Kanske låter det alldeles för självuppblåst och kaxigt och inte alls som en självklarhet i dagens samhälle. Men ingen gör dig lyckligare än just du själv och ingen kan vara mer nöjd över dig som du själv. Jag är bara 21 år men har slagits av det faktum att jag inte har tid att vara missnöjd med livet.


Kommande dagar ska jag försöka skriva om vad det är jag insett hos mig och hur det är för mig att välja mitt eget liv utifrån de förutsättningar jag har och på så sätt känna mig tillfreds och lycklig. Jag är ingen legitimerad läkare eller coach av något slag, jag är bara jag; Linnea, som insett att jag har möjligheten att vara lycklig om jag själv vill!


 



// LINNEA