ACCEPTANSEN
Jag och min kropp är ett lag som ska fungera tillsammans hela livet.
Så är det, och det finns inte mycket som kan ändra på det. Hur man än vänder och vrider på sitt eget psyke eller på den kropp man är född i kommer man inte så långt bort ändå. Man kan inte bli någon annan. Man kommer inte vakna upp en dag och vara i en annan kropp, eller plötsligt ha någon annans personlighet.
För mig i mitt liv fungerar det bra att se mig själv som två. Jag har en personlighet (själ) och en kropp. Men på senaste tiden har det blivit allt viktigare för mig att dessa två jag sammarbetar och tycker om varandra. Och att min kropp ska tycka om min själ har aldrig varit något stort bekymmer egentigen. Jag har ju min själ och personlighet där inne och den har precis den plats som behövs för en själ.
Problemet ligger nog vanligtvis i att ens personlighet inte känner att kroppen duger. Och det är där jag tror att de flesta gärna hade velat ändra sig själva och kunna vakna upp i någon annans kropp. Komplex. Över för stora fötter, eller tunt hår. För liten överläpp eller födelsemärken på ryggen. Breda höfter eller inga höfter alls. Går att nämna varje kroppsdel som på ett eller annat vis hade kunnat tolkas som "dålig" eller "ful".
De flesta känner nog igen sig, ens egna psyke trycker ner ens egna kropp till nivå oduglig.
Men, vad jag tror och märker på mig själv är jag på god väg att komma ur denna onda spiral. Jag har idag en vardag där jag ser på mig själv som duglig och riktigt bra. Jag gillar att vakna upp varje morgon och vara kvar i just min kropp. För mig handlar det inte om att jag är snyggast i världen, har allas blickar och får bekräftelse utifrån, utan det handlar om att min insida, min själ och min personlighet har accepterat den kropp jag har.
Ordspråket skönhet kommer inifrån har sällan passat bättre. För i mitt liv idag är jag glad på insidan över min utsida. 
//Linnea
