LinneaHaraldsson

Har suttit i förmiddagsintervju med Aftonbladet.
Är väl lika bra att jag berättar om det mest oväntade mötet själv




Det var en gråmulen eftermiddag i oktober när jag och Johan hoppade in i det blå vrålåket och började åka den välkända vägen mellan Gislaved och Reftele. Löven började falla, luften var kylig men inte kall och i baksätet låg en nybakad kanelfläta som skulle fikas med hans pappa.
Allting var som vanligt utan just det lilla som gjorde resten av dagen ovanlig.
I höjd med skjutbanan kör vi nämligen förbi en äldre kvinna med rullator, och folk som någonsin åkt den vägen och varit just där vet att man befinner sig på den rakaste av raksträckor och att närmsta hus ligger cirka 7 kilometer bort.
Så vad gjorde denna kvinna där?
Vi vände bilen och jag gick ut för att möta henne. "Är allt bra med dig?" blev det första som sades mellan oss två och svaret kom fort som ett piskrapp "Nej! Jag är hungrig, vilse och trött i benen." Med all hänsyn till kvinnans ålder bjöd vi henne in i bilen så hon kunde vila benen medan hon berättade vart hon kom ifrån. (Både min första och andra tanke var att hon gått från ett hem och att säkert halva personalstyrkan nu letade efter henne, hon hade ju ingen packning). Men ju mer denna kvinna berättar, desto mer otroligt låter det och ju mer går det upp för mig att hon inte kommer från något hem.
"Lyssna nu på vad jag säger. Jag vet att jag inte har länge kvar att leva, och jag vägrar att sitta och vänta på döden. Därför använder jag de pengar jag har för att åka runt och se och göra det jag vill göra. Min kropp må vara gammal men jag är frisk i huvudet och då vill jag inte sitta instängd."
Frågorna i mitt huvud verkade föröka sig som maskrosor så jag frågade försynt vart hon kom ifrån. "Från mellersta Sverige." Vart hade hon varit då? "I Skellefteå, Luleå, Trondheim, Bergen, Stavanger, Oslo, Göteborg, Västkusten, Malmö och så nu i Gislaved då" Vart var hennes packning? "Den hänger ju där på handtagen." Jag kollade vad hon hade och i den ena Ica-kassen fanns en liten necessär, 2 frukter och en vattenflaska och i den andra Ica-kassen fanns andra tomma kassar; om utifall att den hon hade gick sönder så att säga.

Jaha, det började gå upp för oss att framför oss satt en äldre kvinna som med sin rullator och två plastpåsar gjorde någon form av backpacker-resa genom Sverige och Norge. Imponerade var vi men hur gammal kunde hon tänkas vara?

"Får jag fråga hur gammal du är?" "Nej! En sån sak frågar man inte en gammal kvinna som mig, men du kan titta på min legitimation om du så gärna vill veta." Sagt och gjort, och detta gjorde hela dagen ännu mer otrolig. "Men, du har ju födelsedag idag?!" "Ja, idag är min 85-års dag och det firar jag genom att gå vilse och vara ute och vandra i 8 timmar. Och vad ska hända med mig nu, jag kan inte fortsätta gå här. Men jag såg i och för sig en bra skogsdunge inte så långt bort, den hade helt klart kunnat aggera hotel för en natt."

Så en 85-årig kvinna som på sin födelsedag planerar att övernatta under en grandunge.

Men det behövde hon inte göra. När polisen kom kunde vi bara konstatera att detta är en av de mest fantastiska äldre kvinnor någon av oss någonsin träffat och det går såklart inte lämna henne där. Så det bestämdes att hon skulle polis-eskorteras till en lite större stad där det finns en ordentlig järnvägsstation så att hon kunde resa vidare morgonen efter. Precis innan de åker iväg får polisen ett nytt larm om en man som var ute och gick med sin rullator på en annan stor väg och förvånade över dagens höga rullator-statistik åkte de in mot Värnamo efter att ha kommit överrens om att de skulle höra av sig om vart kvinnan tog vägen.

En stund senare fick vi ett samtal om vart hon befann sig och eftersom att det var hennes födelsedag åkte vi och köpte en tårta att fira henne med.

Så gick det till när vi hamnade på ett spontant 85-års kalas på ett hotellrum för en kvinna vi mötte i skogen. När vi lämnade henne den kvällen var hon utmattad efter dagens långa prommenad (hon hade gått cirka 1 mil) men hon kunde inte sluta tänka på vad mannen gjorde ute med sin rullator. "Han måste ju varit senil eller något för en sån tokig sak finns det inte många vettiga som skulle göra." 


Och jag kan bara konstatera att det är en förebild jag träffat. Vilken fantastisk kvinna, som vägrar sluta leva det liv hon vill trots att de flesta andra hade sagt till henne att det bästa hade varit att sitta ner och vila knäna.


// Linnea